.

Uppdateringen har väl varit sådär sedan Emma lämnat oss i sticket här hemma... Jag kan absolut inte ta någon cred för hur flitigt det skrevs förut, men då fullkomligt regnade det in inlägg. Nu är det ganska dött kan man säga. Tråkigt, jag gillar ju att läsa om mina kära fotbollstjejers vardag. Känns som att jag får ta del av livet där hemma. Jag som också är på villovägar. Nu sitter jag här och tänker att jag kanske måste dra mitt strå till stacken också. Men hur roligt är det att läsa om Sundsvall för er? Ja jag vet inte, men jag gör väl det för att, som sagt, dra mitt strå till stacken.

Förra veckan hade min skola en välgörenhetsgala på ett mycket fint ställe där målet var att samla in pengar till Tanzania. Några av eleverna ska sedan åka dit för att förvalta pengarna väl. Det blev faktiskt en riktigt skaplig summa pengar så kvällen var definitivt lyckad! Jag kom dit som gäst och såg stolt hur mina elever jobbade på. Höjdpunkten på kvällen var när konfrenciern felbetonade ordet "analfabet". Jag kunde tyvärr inte hålla mig. Tur att folk kan bjuda på sig själva! Summa summarum, väldigt duktigt jobbat av alla inblandade denna kväll!

Igår när jag kom hem från volleybollturnén över norra Sverige var det dags att ta tag i bilen som strejkade i fredags... Jag bävade för det hela vägen hem. Hade fått låna batteriladdare så att jag skulle få ström i batteriet. På grund av att min parkeringsplats är lite långt från stolpen så måste jag ha förlängningssladd till motorvärmarsladden, att få i sladden i denna är VÄLDIGT tufft kan jag lova. Svetten rann INTE eftersom det var mellan 18 och 20 grader kallt och undertecknad stod på knä i snön och svor över hur trögt det kunde vara att få in en kontakt! Till slut när jag trodde att jag skulle förfrysa alla kroppsdelar gick jag in och fortsatte mina tappra försök inne istället. Men jag var tvungen att ge upp och tänkte att jag måste hitta någon som kunde hjälpa mig. Jag knackade då på hos en granne. Har ju egentligen bara träffat en av mina många grannar här omkring och förvånades/förskräcktes över den person som öppnade dörren. Personen saknade en framtand och såg otroligt förvirrad ut. Med T-shirt och långkalsonger på sig tittade denne förvånat på mig och blev så nervös över min förfrågan om att låna dennes muskler att personen började stamma vilt. Jag försökte då lugna ner denne person med att jag bara ville ha in kontakten i förlängningssladden. När förfrågan hade sjunkit in startade grannen att försöka lyckas med mitt önskemål. Tanken att ge upp var inte långt borta, men plötsligt gick det! Grannen skadade dock handen på kuppen, men jag gick där ifrån med en sladd som var mycket längre än den var tidigare. TACK! Kändes dock som att grannen fann situationen i det stora hela ganska traumatisk. Stackare.



Tja, inte så intressant kanske. Men nu har i alla fall bloggen uppdaterats. Mission completed.

Love, P